Navigare necesse est!

-Segla är nödvändigt! På latin. Och ja, det är nödvändigt! Ingenting har fått mig så glad son seglingen. Nu finns inget bättre än att somna av vågornas vagga, vakna mitt i natten och gå ut och jobba, stå 34 meter upp i full storm på en tunn tunn vajer mitt i natten ned endast sele dom säkring.
Egentligen var det hemskt när man blev väckt 03.30 för att man ska upp och jobba, men när man satte sig upp i kojen och slog i huvudet i takplattorna så att det rasar ner massa skit i hela sängen, då minns man att man är på Gunilla, någonstans i världen. Och det känns mycket enklare att gå ut i beckmörker.

Man lär sig att leva nära varandra. Den enda ensamma tiden man har är när man duschar eller är på toaletten, och inte ens då är det säkert att man går vara ensam..
Men man bor tillsammans i en hytt, men jobbar tillsammans, äter tillsammans. Man gör ALLT tillsammans, både på gott och ont. Ena sekunden kan man stå och skrika och kalla någon för "jävla patrask" och nästa sekund stå och krama samma person.
Att uppleva så mycket tillsammans får en att uppskatta allting som händer. Att se delfiner varenda dag blev en vana, men vi lärde oss att uppskatta det. En och annan havssköldpadda flöt förbi och några valar såg vi. Men det är vardagsmat i min skola, man vänjer sig vid att se såna saker. Hamna i nya länder, knepiga situationer, och fantastiska upplevelser.

Jag har växt så enormt som människa sen jag började segla och sen jag började på Öckerö, jag trodde varken på sympati eller kärlek innan jag började här.