jag just nu.

Japp. Nu ska ni få läsa hur mitt liv är just nu. så detta kan bli ett långt och komplicerat inlägg.

Kan ju börja med att säga att jag är 16 år och ni vet hur det är...
I höstas började jag på Öckerö gymnasieskola, pluggar sjöfartsteknik. Första dagen i klassen var skum. Fanns ingen jag kände att jag klickade med. Och det enklaste var ju att försöka passa in. Jag ändrade mig helt, helt plötsligt kunde jag bli skitsur för ingenting och bara kaxa som bara den. Det var ingenting illa jag menade utan det bara blev så. Jag tänkte inte på hur folk skulle uppfatta mig, utan det bara blev så. dumt nog.
Eftersom jag pluggar på Öckerö, så fick jag flytta. 3 timmar hemmifrån. Bor i en lägenhet med en från klassen, Dennis. En störtgo kille med riktig humor. Honom berättade jag nästan allt för, ingenting va pinsamt längre. Vi kunde flippa totalt och bara göra vad vi ville. Att bo själv var coolt första veckan, sen blev det jobbigt. Men måste sköta städning, matlagning, diska och göra läxor. Det ÄR jobbigt, belive me. Våran klass är inte den seriösaste så det var aldrig någon som var 100% med skolarbetet. Vilket är jobbigt att aldrig veta.
I skolan är vi bara 3 tjejer, och 16 killar. Dom 2 tjejerna, johanna och Matilda är inte som jag. Vi är inte lika. Jag är en blandning av dom. Så den jag stog närmast i klassen var Henrik. Henke var den där killen som försov sig och aldrig hade med sina saker, men jag brydde mig inte. Nu låter det förmodligen som om jag tycker om honom mer än som vän. Men det gör jag inte. jag hade en liten crush på honom i början, men det gick över. Han var den som jag kunde prata med, snacka skit om folk med, driva med. Jag visste hur han funkade. Han var på riktigt
Jag träffade en kille på en fest, John. Jag fick hans nummer men pratade inte med honom först.
Det gick några veckor, sen började vi prata mer och mer. Några dagar innan jag skulle åka iväg var han hemma hos mig, jag föll direkt. Jag berättade detta för honom, men eftersom jag skulle åka...såå. ja.

Den 15 oktober åkte vi till medelhavet med skolan. För att segla i 2 månader. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, med alla. Jag hade tappat mig själv lite granna men orkade inte ta tag i det. Så nu var jag fast på en båt med en splittrad Alicia. Eftersom vi var indelade i 3 vakter träffade jag inte dom andra så mycket. Henke och Dennis var i andra vakter. Så nu fick jag stå på egna ben. dagarna gick och jag träffade Olle -eller Kaos- asgo kille, helt störd med så jävla härlig kille! Vi kunde ligga uppe nör alla andra gått och lagt sig och bara prata. Om allt och inget. Även där kan det ha blivit en liten crush, det vet jag inte.

Men sen hände det något efter några veckor. Vi pratade ingenting längre. Jag blev vaktens "mobboffer" bara på skoj givetvis och det var ju kul! Tills det började gå över gränsen. Allt det dom sa gjorde ont, jag tog illa upp av det. Även fast jag sa till dom så lyssnade dom inte. Och de från andra vakter tyckte detta var kul och började också med det. "dum", "ful" "äckel", "mes" det var sånt jag fick höra dagligen. Det tär på det psykiska, vare sig du vill eller inte. Detta och att vara långt hemifrån gjorde mig psykiskt och fysiskt dålig. Jag blev sjuk hela tiden, halsfluss, feber, förkylning, magsjuka osv. Det var en gång när allt bara svartnade för ögonen. Jag gick ut till toaletterna och ramlade ihop. Lyckades få tag på Johanna så hon hjälpte mig att få tag på befälen. Frida-våran sjuksyster- sa att jag behövde vila. Hon frågade mig om jag mådde dåligt över någonting, och det gjorde jag ju så jag berättade allting, varenda detalj. fick mediciner och näringstilskott att ta, så några dagar senare mådde jag bättre.
Den som höll mig uppe på resan var Henke. Han visste nog inte om det, men vi hade våra kvällar när vi bara satt på däck och pratade, lyssnade på musik eller snackade skit. Han sa till mig "Jag älskar dig!" och "du är min ängel" m.m. Även om jag inte tog det jätte seriöst så värmde det hjärtat att höra det från en vän. Det fick mig att hålla mig uppe och inte bryta ihop var och varannan dag.

Det var med blandade känslor vi åkte hem den 4 december. När jag såg mamma på flyplatsen började jag nästan gråta. Jag ville inget annat än att krama henne. Eftersom jag flyttade hemmifrån i augusti har jag bara sett henne på helgerna från till oktober och nu har jag inte sett henne på 2 månader.
Det första jag gjorde när jag satte mig i bilen var att smsa John. Minns inte om han svarade eller inte men. Sedan var jag hemma en vecka, då hände det inte mycket. sista skolveckan innan lovet kom och gick! Jag hann träffa John 2 gånger iaf. riktigt mysigt. Den killen får mig att le hur han än gör. underbart.

Nu har jag jullov och har haft det i en vecka. Idag är det julafton och iår känns det obra. Släkten bråkar. Jag, mamma och Tomas satt och kollade boenda för skidsemester påbörjad i morgon (julafton). Planerade att åka på morgonen för att skita i allt. Men nu blev det inte så.

JUSTE! Min bror, min älskade storebror. Under tiden jag var borta skaffade han körkort och bil. Alex är en riktig klippa! Han ställer alltid upp, lyssnar alltid och hjälper mig alltid om jag behöver.

Förmodligen ska jag fira nyår ute på öarna med John, hoppas jag!
Ser nog ingenting av Henke då, han flippade innan på allt och alla. Därav att jag är lite dryg. Men det sårade rätt rejält så ursäktar för det.

Läget hemma då?
jag bor bara hos min mamma sen några månader tillbaka, en del som frågat. Men nej jag bor inte hos min pappa. Jag umgås inte med många här hemma längre heller, vet inte varför. Men jag orkar inte.

Nu vet ni lite om hur det ligger till.